Oktober, november och december 2001

Publicerad: 2003-09-29

Efter att ha jobbat 3 år på barnhabiliteringen i Karlskrona tillsammans med många inspirerande och varma arbetskamrater, tog jag tjänstledigt under hösten 2001 för att resa som volontär till PROJIMO (Programa de Rehabilitación Organizado por Jóvenes Incapacitados de México Occidental) Coyotitan, Mexiko.

Flygresan gick via Spanien till Mexico City, därifrån följde en ca 16-17 timmar lång bussfärd i nordvästlig riktning till Mazatlan som ligger på Mexikos västkust vid Stilla havet. Bussresan gick genom jordbruksbygder och senare genom det djungelliknande frodiga landskapet med kanske c:a 6 m höga träd vackert beklädande de kuperade omgivningarna. Vid ett ställe låg mörka stenbumlingar som om det var en avstjälpningsplats, det var från ett vulkanutbrott för kanske några år sedan.

I Mazatlán sov jag över på ett närbeläget hotell för att på morgonen ta ”carretera libre”, bussen mot Coyotitan. Detta samhälle ligger c:a 7-8 mil norr om Mazatlan, strax norr om kräftans norra vändkrets. I oktober var grönskan frodig och värmen mitt på dagen ordentlig (det blev svalare framförallt på morgnarna i december och många träd fällde sina löv under vintern). Resväskorna var ganska tunga, jag hade bl.a. med skenor som ortopedtekniska, Olmed, på St:Görans sjukhus vänligt bidrog med.

En man som i morgonen steg av bussen vid samma vägskäl som jag hjälpte mig med väskorna. Snart passerade en camioneta en bil med lastflak, min hjälpsamme kamrat kände mannen och vi hoppade upp och följde med återstoden av vägen till Coyote som befolkningen förkortade Coyotitan till.

Exempel på kommunbaserad rehabilitering (CBR)

Framme i Projimo mötte Maria Picos (Mary) och Conchita Lara, två skickliga och energiska kvinnor, koordinatörer för Projimo. Både Mary och Conchita har paraplegi efter olyckor.

Projimo har funnits mer än 20 år och började 1982 i Ajoya vid bergskedjan Sierra Madres fot några mil från Coyotitan. P g a narkotika trafiken och det följande våldet blev det med tiden riskfyllt att vara och resa till Ajoya och man flyttade 1999 till Coyotian där det är lugnt.

Projimo är ett exempel på kommunbaserad rehabilitering (CBR-community based rehabilitation) där funktionshindrade organiserar och driver rehabiliteringen. De har under årens lopp fått besök av många rehabiliteringsarbetare, flera själva funktionshindrade, och under årens lopp utvecklat massor av erfarenhet och skicklighet inom rehabiliteringsområden som justering och tillverkning av rullstolar, sjukgymnastik, tillverkning av stå- och gåhjälpmedel, ortostillverkning (ferulas), tillverkning av skenor (aparatos) och proteser (piernas).

Jobbar med attitydpåverkan

De arbetar också med attitydpåverkan bl.a. genom att synas i samhället och människorna i området vet att de är en resurs. Barn som inte har funktionshinder bjuds in att jobba i träverkstaden där bl.a. träleksaker görs, det blir som träslöjd ungefär och efteråt leker ofta barnen. Därigenom lär barnen känna många funktionshindrade som jobbar där och ser många som är där för rehabilitering. Barnen blir då vana vid funktionshindrade och förhoppningsvis blir resultatet minskad rädsla och fördomar mot funktionshindrade.

De anordnar också sociodramas, där barn från samhället får pröva att läsa och göra saker med förbundna ögon, gå med hjälpmedel, skenor i syfte att få mer känsla, inlevelse och respekt för funktionshindrade. De vuxna som jobbar där och själva har funktionshinder talar sedan med barnen om hur det upplevdes och vikten av att hacer amigos, vara/bli vänner med funktionshindrade jämnåriga, behandla varandra som jämlikar.

Det var ofta betecknande hur rehabiliteringsarbetarna i Projimo förmedlade en jämlikhet i relationen till de som kom för att få hjälp. (jfr s 159-160 Disabeled Children & Developing Countries;, Zinkin och McConachie, 1995) Dels tror jag rehabiliteringsarbetarnas funktionshinder bidrog till en slags terapeutisk effekt, som förebilder ingivande ett slags hopp och förmedlande en förståelse.

De hade också gentemot barnen ofta en anda av carino – värme/kärleksfullhet och skojade i en anda av jämlikhet. Detta i förening med sin erfarenhet och yrkesskicklighet gör att Projimo i än högre grad kunde vara en inspirationskälla för t.ex. sjukgymnaster med intresse för arbete i låginkomstländer.

David Werner har bl.a. skrivit böckerna Disabeled Village Children och Nothing about Us without Us (kan beställas från TALC, England) med utgångspunkt från erfarenheter vid Projimo.

Man försöker jobba i en anda där man är lyhörd för förslag och tillsammans gör något bra, det bidrar till att de speciella erfarenheter den som söker hjälp har tas tillvara och detta förhållningssätt stärker, ger värdighet, något som Helander framhåller vikten av i sin bok Prejudice and Dignity, UNDP, 1999.

Detta sätt att förhålla sig motverkar den objektifiering av patienten som jag upplever hela tiden är en risk i vårdarbetet. Sjukvården har ofta en tradition av hierarki även om den i vårt samhälle minskat känns ofta att den andan fortfarande skymtar fram.

Hierarkin fortfarande påtaglig

I Mexiko var hierarkin i det traditionella systemet fortfarande påtaglig, så fick t.ex. den sköterska jag träffade i San Ignacio som jobbade med habilitering sina instruktioner från en neurolog i Culiacan, Sinaloas regionhuvudstad. Hon vågade inte annat än att följa de nerskrivna övningarna, och om barnet vid kontroll av läkaren i Culiacan inte hade gjort framsteg kom hon i kläm.

Detta upplevde jag riskerade medföra att stress och skuldbeläggning fortplantades neråt i hierarkin till familjen och barnet om inte patienten kom till behandlingen eller gjorde övningarna hemma, vilket där som här kunde finnas tusen anledningar till.

Det är så värdefullt när jämlikt perspektiv råder tycker jag, i en sådan atmosfär vågar människor fråga säga sin åsikt, lyssnas på och vid sådan subjektivisering främjas också framgångsrikare copingstrategier där den s.k. ”locus of control” inte förläggs externt. Förutom att misstag lättare kan undvikas och att det bidrar till värdighet, känsla av mänsklig jämlikhet innebär detta förhållningssätt ett främjande av ”begripligheten” och ”hanterbarheten” som tillsammans med meningsfullhet utgör de tre huvudkomponenter som enligt Antonowsky i det salutogena perspektivet bidrar till känsla av sammanhang (s.k KASAM) och ökar förmågan att klara av olika svårigheter (Hälsans Mysterium, 1991).

Drivs av 12 personer

Projimo drivs av c:a 12 personer, alla utom Miguel och Rosita var funktionshindrade, flera bor där med sina familjer. Ibland är volontärer behjälpliga, när jag var där var vi kanske som mest tre volontärer en period.

Conchita och Mary ansvarar mycket för administrationen men är också mycket kunniga i flera praktiska områden, Conchita är mycket engagerad för funktionshindrades rättigheter, Mary höll ofta i konsultation och i den första undersökningen och bedömningen av personerna som kom, liksom i många andra saker. Armando som har polio och går med helbensskena och kryckor jobbar i ortopedverkstaden där han gör allt möjligt såsom gångskenor, ortoser, inlägg mm, han hade mycket god hand med barnen och skojade med dem på ett sätt de gillade.

Marcello som är en ”hombre de mil cosas” (man till tusen saker) var verkligen händig, han tillverkade och anpassade proteser, lagade skor mm.Ofta kom människor från samhället och bad om hans hjälp med skolagning. Han hade själv polio och svingade sig fram med kryckor, men ofta åkte han s.k. tri-cycle. Ibland kom personer till Projimo för att få en ny hylsa t.ex. till sin lårbensprotes. Då kunde personen bo där några dagar. Marcello var väldigt lugn, också om han var upptagen och folk ”drog” i honom, då sa han bara ”soy occupado” (jag är upptagen) sedan fick de lugnt vänta.

Den unga Marielos som har paraplegi efter en bilolycka jobbar i träverkstaden, där hon är en skicklig snickare, tillverkar rollatorer och ståställningar av trä, anpassade stolar och med fast hand håller ordning och hjälper alla barn från samhället som är där efter skolan och tillverkar saker och leker.

Miguel som är Conchitas man hjälper till med allt möjligt, är chaufför vid behov, och då han inte är funktionshindrad är han vid vissa saker som behöver göras väldigt värdefull. Rosa är som en mormor för alla, hon hjälper till med lite av varje.

Inez är terapista, han har inte formell sjukgymnast utbildning men c:a 20 års erfarenhet och han har träffat och jobbat ihop med många sjukgymnaster genom åren. Han har polio och de bastanta krycktagen avslöjar att det är han som kommer, han har utvecklat en stor armstyrka. Han pratar bra med alla familjer och har ett varmt lekfullt sätt med barnen.

Hans hustru Cecilia har också funktionshinder, kör rullstol, hon hjälper till med olika praktiska göromål förutom att vara mor till Bianca och Orlen. Jaime har paraplegi och benbildning i höftlederna, han kör sig fram med en slags rullstol där han ligger på magen, i denna svetsar han, bygger och anpassar rullstolar mm. Teo som har paraplegi är snickare, lär sig svetsa mm. Han hoppas med tiden kunna få jobb t.ex. som svetsare utanför Projimo när han lärt sig mer.

Lopita har polio, hon sköter köksgöromålen sex dagar i veckan. Julio har en hög ryggmärgsskada efter att ett barn lekt med en pistol. Skadan påverkar även påverkar armmusklerna, i de muskler han har kvar är han mycket stark, lyfter sig själv, klär sig, förflyttar sig i och ur rullstolen till sängen mm. Han undervisar i spanska, så vi satt första månaden ett par timmar på förmiddagen och en stund på eftermiddagen och kvällen under något träds skugga och i stor frihet läste spanska. Jag tror vi gick igenom nästan samtliga verbformer! Jag ville få ett litet grepp om dem för att förstå språket även om jag inte riktigt har kläm på allt ännu…

Rigo som var där för rehab, för att träna upp sig till så mycket självständighet som möjligt hade en liknande skada efter en tragisk bilolycka. Julio var ofta en förebild för olika ryggmärgsskadade personer och har massor att lära ut. Rigo jobbar också som lärare i spanska för personer som kom till Projimo, även detta ett led i rehabiliteringen.

När jag var i Projimo mötte jag traumatiskt ryggmärgsskadade, barn med ryggmärgsbråck, cerebral pares, Down syndrom, PEVA (pes equino varus adductus – klumpfot), syndrom som inte var helt klara diagnostiskt, hjärnskada efter bilolycka, hemiplegi, kontraktur efter fraktur och gipsning.

De kom dit antingen för behandling och/eller tillverkning/justering av ortoser, skenor, proteser, rullstolar, ståställningar, specialstolar. Ofta bodde de som kom i någon närbelägen by men det kom ibland personer långväga ifrån, t.ex. för tillverkning av nya proteser och då kunde de bo några dagar där tills protesen var färdig. En av dem som hade lårbensprotes, en dam i medelåldern henne dansade jag med när hon fått sin nya hylsa tillverkad och injusterad av Marcello. Hon hade en otrolig balans, jag tror uppövad sedan barnsben.

Discapacidad Integración Familia

På DIF (Discapacidad Integración Familia) mötte jag ett barn som verkade ha någon slags muskelsjukdom. DIF är statligt och arbetar i habiliteringsfältet och har kanske ännu inte så många års erfarenhet ännu. Jag upplevde att det skulle vara fruktsamt för både Projimo och DIF att mer arbeta ihop, men det är olika kulturer fast samma land. Kanske att det ännu är lite för mycket prestige att lära av funktionshindrade som inte har formell utbildning.

Projimo tror jag skulle vara en stor resurs för habiliteringsarbetet i hela delstaten, ja i hela Mexiko och inspiration världen över för den delen. Vid ett tillfälle besökte i alla fall sjuksköterskan som gjorde övningar med barnen Projimo när jag var där och jag var med henne ett par dagar, men jag lyckades inte riktigt med min önskan att öka samarbetet dem emellan.

Finansieringen av Projimo är just nu bekymmersam, de har tidigare fått bra ekonomisk hjälp ffa från en tysk organisation/fond som nu inte kan forsätta längre. Men även staten stöder Projimo till en del, medan jag var där byggde staten några nya, och om än enkla så i alla fall ändamålsenliga lokaler till arbetet där.

Upplevde valrörelsen

Det var intressant att uppleva lite av valrörelsen, det var nämligen val i Mexiko under tiden jag var där och de två största partierna/koalitionerna besökte bl.a. Projimo för att tala för sin sak, och flera i Projimo kunde ställa dem mot väggen i öppen diskussion. Jag upplevde att politikerna efter valet denna gången inte helt glömt sina vallöften, de hade bland annat i Coyotitan ordnat ett möte med företrädare i befolkningen för att höra deras åsikt i vad det nu kunde vara.

Julio som jag var med till röstningen sa att det var första gången det hänt och jag fick intrycket att det var en försiktigt positiv utveckling av demokratin. Röstningsdagen kunde man inte köpa alkohol, och vid själva röstningen fick den röstande en färgklick på sig som inte gick bort på några dagar detta som säkerhetsåtgärd för att ingen skulle rösta två gånger.

C:a 10 procent av Mexikos befolkning har samma köpkraft som i Sverige medan majoriteten är fattiga, en del mycket fattiga och hur de än kämpar kan de inte lämna sin fattigdom. Dock är demokratin en god grund för utvecklingen.

Joakim Davidsson
djoakim@hotmail.com