Två månader i Ghana

Publicerad: 2003-09-28

Efter att jag i c:a 1,5 år haft mail-kontakt med Jacob Asogonnde Alebinde i ”Better Life Organization”(BELO), blev det i möjligt för mig att under januari och februari i år arbeta tillsammans med Jacob för att försöka stödja funktionshindrade barn och ungdomar men också vuxna. Jacob är socialarbetare och ordförande i BELO som är en s.k. NGO (non goverment organization) som i samarbete med myndigheterna och andra organisationer försöker stödja, stärka (empower) utsatta grupper i Kadjebi-distriktet.

Stödjer även kvinnogrupper

Förutom att stödja funktionshindrade stödjer BELO framförallt flickors utbildning. De stöder också olika kvinnogrupper att bli ekonomiskt oberoende och ger även stöd till funktionshindrade att starta eget såsom skrädderi, färgning och av textilier m.m. Medan jag var i Ghana inbjöds också BELO till en veckas organisatorisk utbildning kring arbete med aids.

Kadjebi är ett litet samhälle i sydöstra Ghana, i Volta-Region, inte långt från grannlandet Togo. Klimatet är tropiskt och där regnskogen är fredad är dess växtlighet prunkande. C:a 75-80 procent av befolkningen är jordbrukare, många har ett arbete vid sidan om sitt jordbruk.

”Vi behöver vara troende här”

När det regnar kommer det ofta ”heavy”, ordentligt. Fattigdomen i distriktet är hög även om jag inte såg människor svälta. Ofta vinnlade sig också de mycket fattiga om att åtminstone ha ett fint plagg. Jag tror nästan alla i Ghana är troende, på söndagarna klädde man sig fin och gick till olika kyrkor, de flesta var kristna men kanske 15-20 procent var muslimer. Förutom dessa religioner finns inslag av traditionell religion.

”Vi behöver vara troende här” sa Jacob, ”livet är ofta hårt och vår tro hjälper oss att vara glada”. Själv var han från norra Ghana där befolkningen till större utsträckning är muslimsk men tillhörde och stöttade nu en kristen församling. Han hade varit behjälplig vid startandet av en ungdomsgrupp med i huvudsak muslimska ungdomar och vid ett tillfälle inbjöds han att tala vi den festlighet i samhället och hade då respektfullt klätt sig i traditionellt muslimska kläder.

De muslimska ungdomarna, flickor och pojkar dansade tillsammans för att underhålla oss i väntan på att alla gästerna skulle komma. Generellt har Ghananerna en tradition av gästfrihet och vänlighet, jag tror inte minst mot vita, trots att det är en gammal engelsk koloni och att slavhandeln här har ett dystert kapitel.

Tidiga böneutrop från minareten

Tidigt på morgonen, kanske halv fyra eller så kunde man vakna av utropen från en minaret i närheten, första natten undrade jag om jag drömde, men det hela upprepade sig var morgon. Det var en vackert sjungande lovprisning som ljöd långt i morgonluften, det upprepades kanske tre gånger innan gryningen bröt in.

Jag hörde ingen klaga över detta trots att det borde fått många att vakna tidigare än annars, jag kom att tycka om denna morgonritual liksom de andra morgonens ljud: tupparnas galande, de tidiga vattenhämtarnas steg och småprat, morgonens fåglar, pysslet från hushållens olika göromål såsom matlagning, sopande av innergården m.m.

Barnen hjälper till innan skoldagen

Barnen började tidigt med olika sysslor innan skoldagen, hämtande av vatten – ja barn eller ungdomar, de var helt omöjliga, de tog kanske 50-60 liter vatten i stora baljor på huvudet och gick c:a 200 m i uppförslut innan de tömde baljan i vattentunnor på gården. Hållningen var exemplarisk och jag mötte ingen vare sig ung eller gammal med nackproblem. Däremot var problem från ländryggen inte ovanligt bland äldre, liksom artros i höfter och knän, träffade även på problem från fotleder och någon gång från axeln som troligen kunde relateras till det hårda arbetet i jordbruket, matlagningen, tvättandet, bärandet av tunga bördor långa sträckor m.m.

Många av de funktionshindrade kom till oss där vi bodde där vi tog emot dem, undersökte dem och försökte ge förslag på åtgärder. Oftast var Jacob med när jag träffade personerna med funktionshinder, trots att engelska är officiellt språk var väl ibland vare sig deras eller min engelska alldeles oklanderlig, och Jacobs goda kännedom om de lokala språken och förhållandena var värdefull.

Träffade hövdning

Men vi åkte också ut till flera byar i samarbete med kanske motsvarande kommunalrådsordförande samt den traditionella hövdingen. De var båda mycket uppskattande gentemot BELO:s arbete och hövdingen hade, upplevde jag, en djup humanism. Det var speciellt att träffa honom, vissa regler för var man satte sig och hur man talade följdes traditionsenligt.

I Ghana finns två parallella system, det sekulära och det traditionella, nu var jag i Ghana bara i två månader men jag blev lite imponerad av hur bra de verkade samarbeta, olika rättsfall kunde föras över från det ena systemet till det andra beroende på tvistens karaktär och hur man ansåg att man bäst kunde lösa det hela.

Lilian Foundation

I samarbete med Lilian Foundation, en engelsk organisation där Jacob var en av fyra koordinatörer i Volta-regionen, kunde barn och ungdomar rekommenderas att träffa en ortopedteknisk/ortopedisk rådgivare som reste runt i hela Ghana, ”brother Raphael”.

Polio var en vanlig orsak till funktionshinder. Många hade t.ex. svaghet i muskelgrupper benen, vilket medfört kontrakturer och svårigheter att gå, här kunde ofta ett operativt ingrepp tillsammans med helbensskenor av metall med läderremmar ge möjlighet till gående.

Raphael hade en gedigen erfarenhet av ortopediska och ortopedtekniska åtgärder i Ghana. De hade så tillsammans lotsat och följt flera barn och ungdomar genom operation och försett dem med ortopedtekniska hjälpmedel.

Små resurser för uppföljning

De bristande resurserna för uppföljning kunde emellertid göra att hjälpmedlen inte justerades i tid så de ibland blev oanvända, så var det för lille Emmanuel som var 10 år och den yngste jag träffade med polio, kontrakturer hade efter operationen kommit igen och helbensskenan gick inte nu att använda. Här kunde vi emellertid med lite intensiv sjukgymnastik, självtöjningar och nattortos av mellandelen av ett ståskal jag hade med räta ut knäet hjälpligt så att han kunde börja använda skenan igen så smått. Undrar hur han har det nu och hur det har gått…

Behovet av resurser för uppföljning av ortoser är också angeläget, speciellt med barn och ungdomar som växer. Här har vi även i Ghana en uppgift!

Konferensresa

Jag träffade Raphael vid ett tillfälle på en konferens för koordinatörerna i Wa i ”Upper West Region”. Resan dit gick tvärs genom landet, vi åkte fem stycken från Volta-regionen i en fyrhjulsdriven bil som dock hade väl slitna däck. Resan blev ett litet äventyr med jag tror fyra eller fem punkteringar. Vägarna var bra genom de grönskande ”Eastern Region” och ”Ashanti Region” men i norra ”Brong-Ahafo Region” som också hade ett torrare klimat började vägarna bli besvärliga.

Vägarna var fortsatt besvärliga när vi passerade den vackra floden ”Black Volta” och fortsatte in i ”Northern Region” där vi på kvällen samtidigt fick punktering på två däck i en liten by, Maluwe. Detta var ett mycket fattigt område, snart hade i kvällen ett gäng intresserade och hjälpsamma bybor samlats runt bilen. Reservdäcket hade inte så mycket luft i sig heller.

Byborna hämtade en gammal handcykelpump som de lyckades få att hjälpligt fästa på däckventilen och en av de starka ynglingarna i byn lyckades få i tillräckligt med luft i däcken så att vi kunde ta oss till nästa ort där det fanns däckreparatör.

När vi stod kring bilen såg vi ett funktionshindrat barn, kanske 10 år, komma krypande och som stannade på behörigt avstånd för att i trygghet se vad som hände.

Tema synproblem och blindhet

På konferensen var temat synproblem och blindhet. Det beslöts att nästa konferens i februari 2004 skulle vara över temat Cerebral pares i medicinskt och pedagogiskt perspektiv.

Jag fick också ordet några minuter och berättade i linje med deras tvärfackliga initiativ att vi jobbar så också i Sverige med strävan efter nära samarbete mellan olika yrkesgrupper. Från min sjukgymnastiska synvinkel försökte jag slå ett slag för stående, gående/förflyttning och sitta bra.

Visade böckerna jag hade med mig där det beskrivs hur man kan göra gå-, stå- och sitthjälpmedel med förhållandevis enkla medel och så hjälpligt tillgodose enkla men viktiga principer och behov. Här tror jag sjukgymnaster skulle kunna göra en värdefull insats för Ghanas funktionshindrade. Tänk om vi kunde stötta nationell utbildning av habsjukgym- naster som i sin tur kunde utbilda rehabarbetare och personer i den funktionshindrades närmiljö.

CBR praktiseras ofta

Det var inte så vanligt med sjukgymnaster i Ghana och speciellt inte på landsbygden. I sådana sammanhang med begränsade resurser har ”community based rehabilitation” (CBR) ofta praktiserats.

Den tidigare institutionsbaserade rehabiliteringen/habiliteringen har generellt nått uppskattningsvis 5 procent av låginkomstländers befolkning och då oftast inte de fattiga på landsbygden. CBR har tillämpats i låginkomstländer som ett sätt att på ett ekonomiskt hållbart sätt möta behovet av rehabilitering och möjliggöra den sociala integrationen för människor med funktionshinder. Arbetssättet har faktiskt många likheter med habiliteringsarbetet i Sverige!

CBR-strategin syftar till att öka livskvaliteten, skapa oberoende, självförverkligande hos människor med funktionshinder genom att bl.a. öka kunnandet och förmågan att hantera situationen hos den funktionshindrade och hos hans eller hennes näromgivning. Begrepp som delaktighet, empowerment, värdighet, respekt är centrala.

CBR-arbetet kan bedrivas på flera nivåer på såväl kommunnivå, som nationell nivå och kan innefatta förutom hälsoområdet även den sammanhängande utbildningssektorn samt sociala och samhällsstrukturella insatser.

Försöker nå ut till så många som möjligt

Man försöker så nå ut till så många funktionshindrade som möjligt i behov av rehabiliterings-/habiliteringsinsatser och utbilda och involvera såväl regering som allmänhet. CBR-projekt kan emellertid se olika ut, samhällen och förhållanden är olika. (se gärna Training in the community for people with disability, WHO, Prejudice and Dignity, E Helander, Disabled Children & Developing Countries, Zinkin och Mc Conachie).

Förutom polio mötte vi bla cerebral pares, Down syndrom, meningit, ledinflammationer som gett kontrakturer, oklara syndrom/diagnoser, ep-speciellt i någon by, något ormbett som hade blivit inflammerat, en hade ”leprosy”, frakturer som felläkt, stroke. Vi engagerade ibland snickare i olika byar, speciellt Joseph i Kadjebi som gjorde i alla fall tre rollatorer i olika modeller och barnen tyckte om dem, lille Michael hade sin som sin leksak ”my car”.

Böckerna Disabeled Village Children och Nothing about us without us av D Werner var till stor hjälp. Där finns bl.a. exempel på tillverkning av rollatorer och ståställningar av trä. WHO-manualen Training in the community for people with disabilities var också av praktisk hjälp.

Fattigdom och malaria

Många saker som hos oss snabbt kan fixas kan p.g.a. fattigdom bli funktionshindrande eller livshotande. Det kan vara kostsamt och svårt att ta sig till sjukhus och köpa mediciner eller göra nödvändiga operationer. Så bidrog t ex fattigdom till Prospers oläkta underbensfraktur, han hade ramlat ner från ett träd och brutit benet för flera år sedan. Han hade slutat skolan och levde nu mest i ett litet rum hos sin farfar, och var ganska mager. Som väl var överlevde han amputationen, han såg både gladare och starkare ut när han kom hem och planerar nu att åter börja skolan.

Annars är malaria en plåga för Ghanas folk, symptomen med kräkningar, aptitlöshet, feber, diarré och den tropiska värmen gör att uttorkningen blir effektiv och många barn dör. Också här är fattigdomen en bidragande orsak, det kan vara långt till sjukhus, finns transporter kan det vara dyrt, man kan vänta lite för länge innan man ger sig av i hopp om att symtomen ska avta.

Hopp för framtiden

Lite hoppfullt i Ghana är att man har haft fred och demokrati i ganska många år, och satsningar görs på bl. a utbildning och hälsovård. Generellt i utvecklingssamanhang är det försiktigt förhoppningsfullt tycker jag med skiftningen från de tidigare s k strukturrationaliserings programmen där marknadsekonomins fördelar så småningom beräknades komma fattiga till godo genom den s.k. ”trickle down”-effekten där ökad välfärd skulle sprida sig ”neråt” i samhället men i stället tenderade hamna hos ett fåtal. Utbildning och hälsovård drabbades ofta.

Amartya Sen som 1998 fick nobelpriset i ekonomi har glädjande nog påverkat synen på utveckling och förespråkar ”Development as freedom”, där istället satsningar för frihet till utbildning, frihet till hälsovård, frihet att köpa och sälja, demokrati, stärker den fattiga befolkningen.

Han hävdar bl.a. att det sällan om ens finns något exempel på svältkatastrof i ett land med demokrati då de styrande av folket tvingas prioritera dessa frågor (”Development as Freedom”, Amartya Sen). Vad som annars är utveckling är inte helt oomtvistat, varje kultur har kanske fördelar och nackdelar, fattigdomen kan vara förödande men i andra avseenden tror jag Ghanas människor, öppna samvaro, sätt att vara ofta ganska tillfreds trots allt, musiken – överallt musik, folk och färger, frukter mm skulle kunna utveckla både Sverige och Europa!

Ofta kan det väl vara ganska blygsamt vad man åstadkommer, men behovet finns. Ja bästa habiliterare! Jag vet att vi behövs på hemmaplan och att vi inte räcker till här men för den ressugne: Förutom malariaprofylax och myggnät och kanske myggolja är apotekets vätskeersättningsmedel ett restips. Till BELO är du varmt välkommen även om inte lön kan utbetalas så är apelsinerna, ananasen, bananerna m.m. ovärderliga och intrycken många. Man möts av stor gästfrihet. Jacobs fru Talata vill gärna lära sig laga svensk mat, hon hade otur denna gång!

Träffade ordförande

I Accra som är landets huvudstad träffade vi någon dag också Mr Charles Appiagyei, nationell ordförande i ”Ghana federation of the Disabeled” och i ”Ghana Society of the Physically Disabeled”. SHIA (Svenska Handikapporganisationers Internationella Biståndsförening) har under flera år stöttat dessa organisationer och var mig behjälplig med kontakten.

Denna gång hann vi inte organisera något men vem vet om framtiden… Skulle önska dem någon med bättre organiseringstalang än jag, och andra sidan om detta inte skulle vara din starka sida så kanske du passar in för att du tar det som en Ghanian -lite avspänt, realistiskt medveten om att mycket kan hända på vägen.

Avslutningsvis ett varmt tack till Jacob och Talata som var mina omtänksamma värdar, tack också till alla vuxna och barn som bodde vid den gemensamma innergården som alla var så vänliga. Stort tack också till alla familjer och barn som jag hade glädjen att träffa och samarbeta med.

Jag vill också omnämna min hemmahabilitering i Örebro som bidrog med värdefullt ekonomiskt stöd till arbetet för funktionshindrade och till sektionen för habilitering och pediatriks styrelse och sektionens alla medlemmar som genom resestipendiet bidrog till resan. Tack också till ortopedtekniska avdelningen i Örebro samt på St:Görans sjukhus i Stockholm för skenor och ståskal mm samt till habiliteringen och den ortopedtekniska avdelningen i Karlskrona, varifrån hjälpmedel tidigare erhållits.

Joakim Davidsson
djoakim@hotmail.com