Uzbekistan

Publicerad: 2007-09-11

Karin Nurmi var där som sjukgymnast i 2 år och i samband med FRUs årsmöte 19 april 2007 delar hon med sig av sina erfarenheter och visar bilder.

Uzbekistan tillhörde Sovjetunionen och blev självständiga 1991. Språket är uzbekiska, som tillhör de turkiska språkgrupperna, under sovjettiden lärde man sig ryska i skolorna, sedan självständigheten undervisar man på uzbeksiak och lär sig ryska som ett andra språk. Karin jobbade i staden Khiva på gränsen till Turkmenistan. Khiva har ca 50 000 invånare med kringliggande byar, klimatet är torrt. Karin lärde sig uzbekiska, började med en 7 veckors intensivkurs, bodde sedan i familj. Landet är muslimskt. Organisationen hon reste med var Operation mercy, det fanns en tysk sjukgymnast som jobbat i landet ca 5-6 år, men hon var på väg ifrån landet och de var där bara ca 1 månad samtidigt.

Man har inte sjukgymnaster i Uzbekistan men vissa läkare som vidareutbildat sig till sk ”Fysioterapeuter” använder ultraljud, inpackningar och värmebad. Karin berättade att hon jobbade med barn med funktionshinder och de undrade om hon inte var rädd att smittas. Attityderna till funktionshinder var kärnan att jobba med. Funktionshinder sågs orsakat av det onda ögat eller ett straff från Gud och med medlidande.

Frågor som diskuterades var vad människovärdet grundar sig på, vad är en människa.

På skolorna informerade man för att minska rädslan för funktionshindrade hos barn och föräldrar. Man hade fått till att funktionshindrade elever kunde börja som en klass på skolan. Efter 4 år kunde integrationen utvecklas och farhågan att olycka skulle drabba skolan infriades inte. Läger ordnades, drama om annorlundaskap, integrationsläger med blandade grupper, barn med och utan funktionshinder.

Karin betonade behovet av att jobba på olika nivåer. Man hade med sig ”gräsrötterna” och mellannivå men inte regeringsnivån. Troligen har myndigheterna en rädsla för demokrati, fritt tänkande. Det fanns misstänksamhet mot utländska organisationer, många av dessa lämnade landet förra sommaren. 30 sjuksköterskor utbildades i grundläggande sjukgymnastik. Undervisning gavs också om mänskliga rättigheter. Sjuksköterskorna jobbade på polikliniker och hade träffat de flesta barnen i samband med vaccinering mm. Hela länet var intresserat och ville att ytterligare 200 sjuksköterskor skulle utbildas. Tyvärr fick inte organisationen inte tillstånd att fortsätta sitt arbete trots att de lokala hälsovårdsmyndigheterna och rektorerna ville att verksamheten skulle fortsätta. Behov av uppföljning finns.

Karin fortsatte att arbeta med barnen genom hembesök och jobbade då tillsammans med de uzbekiska sjuksköterskorna. I den uzbekiska kulturen ses det som ett privilegie att få gäster. ”ditt hus är välsignat”, man var mycket gästfri och man bjöd te, bröd och lagade middag. Som utlänning blev man extra väl mottagen, ju längre från gästen kom desto finare ansågs besöket.

CBR arbete påbörjades men det var ganska få som jobbade med denna strategi. Det var svårt att få volontärer och man satsade på sjuksköterskorna. CBR-manualen användes mest som inspiration. Det fanns ingen handikappförening.

Framställningen ledsagades av fantastisk bildvisning, bland annat från marknaden i Samarkand!

FRU tackar Karin Nurmi för de intressanta erfarenheterna och den inspirerande framställningen.

Joakim Davidsson